maskrosbarnorg

Hej!

Nu är jag tillbaka i Sverige, har tagit hand om min jetlag och börjat jobba igen! :)

Jag har faktiskt längtat hem för att få börja jobba igen!

Nu har vi ju massor att göra! Tiden går fort och snart ska vi inviga gården och ha de grymmaste lägrerna någonsin :)

Som sagt har vi fått ett positivt besked från Childhood och det känns otroligt kul!

Imorgon är det en ny utbildning för storasyster på nätet, vi har 6 nya volontärer.

Vill du ha en storasyster på nätet? En volontär runt 20-30 år som du chattar med en gång i veckan?
Hör av dig till mig!

Igår hade jag min första föreläsning efter semestern. Jag var i Upplands Väsby och träffade förskollätare i öppna förskolan, BVC, MVC och kuratorer. Det var kul att köra igång igen!

Nästa vecka har jag inga förelsningar så då finns det mycket tid för planering inför sommaren!

Jag skriver mer sen, nu har jag inte så mycket spännande att säga.

Kram Therese

När det verkligen gäller, vart du än går, så är det där du är.
Vad du än gör, så är det till slut faktiskt det du gjorde.
Vad du än tänker på just nu, så är det just precis det som finns i dina tankar.
Vad som än har hänt i ditt liv, så är det just det som hände.
Den viktiga frågan är, hur ska du hantera det?
Med andra ord: Hur går du vidare?

Jon Kabat-Zinn

Tänk dig att du en strålande vacker sommarmorgon har bestämt dig för att ta en långpromenad eller snarare göra en dagsutflykt. Du befinner dig på en vacker ö, några mil lång och lika många mil bred, en ö utan några som helst kommunikationer. I själva verket är ön helt bilfri. Du packar ryggsäcken, lämnar mobilen hemma och förbereder dig för en vandring i solen med hemkomst framåt kvällningen. Allting är perfekt! Livskänslan är intensivt positiv. Det känns lätt att leva.

Solen strålar från en molnfri himmel, du klättrar och hoppar fram på stenar och klippor längst stranden, tar ett dopp och låter solen torka dig. Matsäcken intas med en fantastisk utsikt över havet och med fiskmåsar skränande på behörigt avstånd från dina ostsmörgåsar. Du har vandrat i nästan tre timmar.

När du sitter och njuter på din klippa ser du att horisonten börjar mörkna. Nu förändras scenariot fort. Solen försvinner, den ljumma fläkten blir plötsligt till en kylig och stark blåst. Ett par tunga droppar känns på din arm och sedan bryter ovädret ut. Regnet vräker ner och det blåser kraftigt, nästan stormar. Den livsglada och njutningsfulla känslan försvann med solen och hela utflykten ter sig nu som ett dåligt planerat företag.

När du packade för din vandring var allt vad jackor och regnkläder heter endast en onödig barlast. Solen strålade och så skulle det säkert förbli. Det glittrande havet ter sig nu hotfullt och landskapet kan du nästan inte se för allt regn som piskar dig i ansiktet. Du blir lite rädd. Det hela verkar kunna hålla i sig, hela himlen är täckt av gråsvarta moln. Inte minsta lilla flik av den blå himlen är synlig. Det blixtrar och mullrar hotfullt i fjärran. Vad gör du nu?

Säkert har du en rad olika svar att ge på frågan. Jag gissar att de flesta idéer går ut på att göra det som kan fungera: att gå på tills du kommer hem, att leva upp ett vindskydd och invänta bättre väder, att strunta i att du blir blöt, att bara låta det regna och storma och försöka att hitta en genväg tillbaka, att hålla utkik efter ett hus eller liknande. Jag gissar också att du föreslår att detta med självklar medvetenhet om dina känslor, tankar och upplevelser kan dra åt olika håll: spänning, irritation, rädsla, uppgivenhet etc.

Alla ovanstående förslag är goda exempel på vad jag menar med acceptans. Det tyder på att du har förmåga att se stunden och verkligheten som den är (det regnar och stormar, jag är långt hemifrån utan regnkläder och möjlighet till snabb och torr transport och jag är rädd, trött och frusen) och samtidigt göra det som leder mot dina önskningar och mål (att komma hem, lägga dig i ett varmt bad och få torra kläder på dig).

Förhoppningsvis skulle få säga att den bästa lösningen är att ge upp och bara stanna kvar på klippan hela natten, att sätta sig ner och döma sig själv för oförmågan att planera utflykter, gråta över att man är en svag och kraftlös människa rent generellt och att livet nu är meningslöst. Eller bli ordentligt förbannad över de andra som lät dig gå iväg på det här sättet och som över huvud taget lockade hit dig på din semester, förbannad över ön, över vädret, på dig själv och att du någonsin satt din fot på detta avskyvärda ställe och bestämma dig för att aldrig mer tillbringa semestern på en ö.

Men även dessa reaktioner är mänskliga, möjliga och vanliga i en obehaglig situation. Vi har alla erfarenheter av hur lätt det är att hamna i till synes oförnuftiga reaktioner då problem uppstår eller då det krisar ordentligt. De olika inre reaktionerna är varken fel eller rätt men kan vara mer eller mindre funktionella. Starka negativa känslor och tankar kan leda till att du beter dig oförnuftigt, som i exemplet ovan där du sätter dig på klippan, fylld av känslor i stället för att göra något åt situationen. En negativ inställning eller ovilja att ha obehaget försvårar för dig att ta dig hem och bli varm och torr. I varje fall kommer du säkert hem i ett mycket sämre psykiskt skick än om du hade accepterat från djupet av ditt inre att väder växlar, i synnerlighet på öar och att du har hamnat i det läget du gjort. 

Från; Att leva ett liv, inte vinna ett krig Anna Kåver. 

Tänk på det exemplet nästa gång du hamnar i ett obehag eller i en kris!